Jag hoppar på Andies bokutmaning! För varje dag i juni finns en utmaning som handlar om att skriva om böcker och läsvanor. För mig kommer det inte att kunna bli ett inlägg varje dag, men förhoppningsvis en hel del dagar.

Utmaningen för dag 1 är att berätta vilken bästa boken var som jag läste förra året.
Jag brukar ha svårt att välja favoriter, men inte den här gången!
Det är helt klart “Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog” av Maria Westerberg. Har du inte läst den, så gör det!

Det går att kolla på nätet ifall ett meddelande är spam eller inte, antingen genom en sida som listar spam och hoax (som tex http://www.hoax-slayer.com/) eller genom att göra en google-sökning på mailrubriken eller en fras av mailet. Den första träff som dyker upp på google när du söker på ‘Vykort från HALLMARK’ är följande, från 2008.

Det går minst lika snabbt att kolla ifall ett mail är spam som att vidarebefordra mailet till sina vänner (dessutom slipper dina vänner risken att bli utsatta för ev. medföljande malware eller mailadressfiske).

Så snälla människor – sluta vidarebefordra skräppost.

Tre faktaböcker, tema historia:

Camonica Valley – Emmanuel Anati
The Age of Chivalry: The Story of England – Arthur Bryant
Ur medeltidens höst – J. Huizinga

Nio böcker fyllda med poesi:

Vid nattens tröskel – Carl-Emil Englund
Stränderna – Katarina Frostenson
Raklång på vattnet – Eric Pauli Fylkeson
Uppflog och fästen – Carl-Erik af Geijerstam
Hallonens röda konster – Krister Gidlund
Ingen resa – Bo Gustavsson
Stenar skärvor skikt av jord – Elisabet Hermodsson
Det är förbjudet! – Karolina Kraft
Under floden ligger en kudde – Jila Mossed

Var hittade jag då dessa godbitar? (Och till det priset!)
På bibliotekets utgallring.
Jag älskar när bibliotek har utgallringar.

Skrov utan riktig substans, gråaktiga i nattens ljus, som av dimma.
De gled fram över himlen. De såg ut att hänga ifrån firmamentet. Som upphängda på trådar. Som om någon förde dem med stadig, varlig hand. Nattskepp. Skepp utan ljud. Natten blev tystare än innan. Vart var de påväg? Var kom de ifrån? Fanns hans mamma på ett sådant skepp? Och hur skulle han nå dem?

Pojken sträckte ut en önskan, gav den en silvertråd och skickade iväg den mot skeppen. Sedan väntade han länge. Hela timmen som det tog för skeppen att glida förbi. Men han fick inget svar. Ingen reaktion. Inte någon levande varelse syntes till på skeppen. Ändå kändes skeppen levande.

Om han gick emot det håll som skeppen kom ifrån, skulle han hitta deras kajplats då? Eller borde han gå åt det håll dit skeppen for?
Vad säger du, Bärnstenskatt? Han tittade på knytet vid sina fötter. Katten sov, bekvämt hoprullad med svansen över nosen. Pojken suckade. Natten kändes ensam. Alldeles för stilla.

In a future world without aeroplanes, children would gather at the feet of old men, and hear extraordinary tales of a mythic time when vast and complicated machines the size of several houses used to take to the skies and fly high over the Himalayas and the Tasman Sea.

Read the entire article here.

Spritsa ärtor

Imely gjorde som faster Futina sade. Hon ställde skålen mellan knäna och greppade en ärtskida från den stora högen mellan dem, där de satt på den breda tröskeln in till köket. Först skulle hon bryta av toppen på ärtskidan, det skedde med ett litet knäck. Sedan tummen längs med skarven; ritsch. Och så båda tummarna längs med skidornas insidor, sedan så föll ärtorna ned i skålen; plopp, plopp, plopp. Imely tittade upp på faster Futina och log; hon kunde det här nu. Skida från högen, bryt, ritsch, sprits och plopp, plopp, plopp. Skålen mellan hennes knän höll sakta på att fyllas. De tomma skidorna staplades i en ny hög. Imely undrade om det var det här man fick gröna fingrar av?

En ärta slet sig lös. Den hoppade från Imelys tumnagel, for i en höjdhopparbåge genom luften, och landade helskinnad på trätiljorna där den började rulla. Snabbare och snabbare rullade ärtan över det lutande golvet. Imely kastade sig efter; den skulle inte få komma undan. Hon skyndade fram, satte ned handen framför ärtan och kupade den fint så att det lilla gröna klotet skulle rulla in och sedan stanna i hennes hand. Men just då stötte ärtan på en ojämnhet i golvplankorna och studsade upp i luften, gled över Imelys fingrar och studsade vidare över golvet på andra sidan. Imely blev snopet stående en stund och stirrade på sin tomma hand, som för att försöka förstå vad det var som just hänt.

Sedan gav sig ärtan in under köksbordet och började beblanda sig med en hel hoper stolsben. Imely fick krypa. Det gick mycket saktare att krypa, men ärtan stötte emot träben som saktade ned dess fart. Dessvärre ledde detta stötande även till att ärtan ideligen ändrade riktning. Men Imely knappade in, det var inte tu tal om saken. Hon sträckte ut sin hand, försökte möta ärtan när den rullade in snett från vänster. Det kunde kanske gå, om hon kunde göra sin arm lite, lite längre. Hon sträckte, pressade och tryckte med rena viljan fram sin arm ytterliggare ett par millimeter, och kände hur hennes fingrar äntligen rörde vid den glatta lilla kulan. Hon hade vunnit.

Födelsedagen – såsom Imely upplevde den:

Alla pappas viktiga vänner hade kommit för att se hur stor Edwin hade blivit. Och så släkten så klart. Hela huset fullt av bullriga vuxna. Vuxna som bara stod stilla och var i vägen överallt. Och eftersom det var hennes bror som fyllde år kunde hon inte bara smita iväg som hon brukade. Imely led. Håret var uppsatt i strama strutar, hon hade på sig en klänning hon knappt kunde röra sig i och så var hon tvungen att le hela tiden. Det var tråkigt med kalas. I alla fall sådana som vuxna var med på.

Imely såg sig om i vimlet efter rolige morbror Rutger. Hade han kommit än? Han kanske kunde få henne på bättre humör.
Det var svårt att se sig om bland alla svarta ryggar, Imely var tvungen att åla sig fram mellan kostymer och matbrickor.

“Ursäkta, ursäkta… förlåt så mycket… här kommer jag… skulle jag bara kunna få…” När hon kom ut i stora hallen kom hon på den smarta idén att klättra upp en bit i trappan. Då skulle hon kunna se ut över alla besökarna och lätt kunna känna igen Rutger på hans krulliga kalufs. Hon kilade in fötterna mellan spjälorna på räcket så hon kom ännu högre upp och kunde se bättre. Och var det minsann inte morbror Rutger som stod därborta, alldeles innanför dörren och pratade med faster Futina?

“Rutger! Morbror Rutger!” ropade Imely och viftade med armarna så att Rutger skulle se vem det var som ropade. Hon såg honom vrida på huvudet, det krulliga håret strök över skjortkragen, men han vred ju huvudet åt fel håll!

“Här är jag!” ropade hon och böjde sig fram över räcket i sin iver. Men det skulle hon inte ha gjort. Hon kände på en gång hur tyngden försvann ifrån fötterna och sköt rakt upp i bröstet. Hon slog ut med armarna i ett försök att få fatt om räcket, men lyckades bara få tag i blomkrukan på pelaren bredvid. De föll tillsammans mot golvet, Imely och blomkrukan. Allting gick både snabbt och långsamt på en och samma gång. Hon hann andas in, men hon hann inte skrika. Hon hann titta förvånat på blomkrukans volter genom luften, men hon hann inte försöka gripa tag i den.

Sen kom en duns. Och ett kras. Och sen kunde inte Imely andas. Och det var alldeles tyst, de vuxna hade slutat prata. Och sen var det en ring med mörka kostymer runt om henne och Rutgers ansikte stack fram med rynkad panna.
“Kära barn, vad har du nu ställt till med?”

Om ett par dagar kommer en text som beskriver samma händelse, fast ur Edwins perspektiv!