Jag har brottats en del med tankar kring hur mycket jag ska hålla mig till fakta och hur mycket jag ska tillåta mig att hitta på för gestaltandets, historiens och formens skull. Har det med mitt samvete att göra, hur sann jag känner att jag behöver vara för att göra rättvisa av någon som inte längre finns? Hur långt sträcker sig min konstnärliga frihet i förhållande till mitt eget samvete? Jag känner att jag snart kommer att närma mig ett vägskäl här. Än så länge bygger alla dikter på det som hänt på riktigt, ska jag ha det så även i fortsättningen, ska alla dikter få bli biografiska? Eller är det bättre både för dikt och för inblandade personer att fabricera somligt? Att göra gränsen mellan verklighet och dikt luddig och lämna läsaren lite smått osäker på vad som är sant och inte?

* bearbetade 16 dikter
* läste skrivmetodik
* kom på en ny romanidé som jag skrev ett par sidor om på stört. Först efter att ha skrivit ned den insåg jag att den eventuellt kan ses som en fortsättning på en lite äldre idé…
* utvecklade ett diktkoncept som är inspirerat av webbdesignkodning

MEN, jag behöver komma vidare och bli färdig med de idéer jag redan har istället för att få nya! Min hjärna är inte så bra på split-vision längre…

Just nu försöker jag lägga störst skrivfokus på ett poesiprojekt kallat Norrhytt.

Ibland skriver jag hela dikter på en gång, men oftast så blir det enstaka fraser och stycken som sedan får ligga och mogna, petas i, vänta på partners, och slutligen kanske flera veckor eller månader efter nedskrivandet sammanfogas till en helhet.
Ibland gör jag flödesskrivningar som jag sedan antingen dissekerar till en dikt eller hämtar fraser eller inspiration ifrån. Ibland gör jag flödesskrivningar om helt andra saker bara för att ”värma upp” och komma i skrivarstämning.

Min inspiration kommer ofta i vågor, men jag har lärt mig att arbeta med mina projekt även när ”andan inte faller på” (annars riskerar det att bli lite väl ostrukturerat), men så har jag också lärt mig olika tekniker för att locka fram inspiration (något som jag tycker är en viktig del av skrivandet).

Hur viktig är lusten för dig i ditt skrivande?

Försöker vänja mig vid stadens ljud igen
bilar grannar fotsteg
tunga dörrar
skratt och rök

bakgrundsljud
ventilers sus
fläktars brum
dunsar hundskall
hostningar snarkningar älskogsljud

dusch och toaletter
jag hör mannen ovanpå
han skvalar varje natt
runt klockan tre
innan tidningsbudet
som en gång hade träskor

barnet som vill sjunga klockan sju
i trapphuset och dra med något hårt
längs räcket hela vägen ned

men det jag vaknar av
är ljudet i min näsa

storfot trampar hårt
lämnar ärr i marken
skogen läker långsamt
kanske aldrig


Skydda skogen

jag äter gojibär och
dricker tranbärsjuice
och väntar på våren

den riktiga våren
den med gröna musöron, bergslukt och smältvindar

inte kalendervåren med svarta datum i en almanack

utan den riktiga våren
med solljus och fågelskratt
med nyfödelse och lerstamp

den som ger värme i hjärtat

en lat fluga studsar mot ett fönster
den gamla väggklockan tickar
blank vaxduk under mina fingrar
golvet knarrar
det luktar kaffe och ladugård
det luktar bondkök

det är nästan så att tystnaden i luften knastrar

jag lägger ett pussel
med hjälp av bitar och fragment
av ditt liv
försöker lägga ett pussel som talar till mig
men är det din röst jag hör?

Clementine and dry air in my nostrils

Bright white light and chilly draft around my knee

The wind with the sound like birds in conversation

Pencil on paper making love in my ear

regn i ränder
nyvakna rörelser
flickans händer gnuggar öga
tystnad i huset och
förväntningarna
höga
dyker under täcket
släcker ljuset
blundar, låtsas sova
presenter och paket
hon ska verka glad det kan hon lova