~ Daniel Bystedt

Dag 4 var det favoritboken i favoritserien – men där går jag bet.

Sen så är det tråkigt att upprepa sig, men utmaningen för dag 5 – vilken bok som gör mig mest glad – där bara måste jag skriva “Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog“, fast jag redan bloggat om den boken i denna utmaning.

De böcker jag läst två gånger är trilogin Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay och de fyra böcker som utgör Den nya solens bok av Gene Wolfe.
Dessa böcker läste jag för första gången i 12-13-årsåldern, och jag var nyfiken på att se ifall jag fortfarande skulle tycka att de var lika bra. Fionavars vävnad upplevde jag på ungefär samma sätt, men i Den nya solens bok hittade jag saker som jag i min ungdom hade missat, subtila ledtrådar som jag behövde mer livserfarenhet för att se.

Jag hoppar på Andies bokutmaning! För varje dag i juni finns en utmaning som handlar om att skriva om böcker och läsvanor. För mig kommer det inte att kunna bli ett inlägg varje dag, men förhoppningsvis en hel del dagar.

Utmaningen för dag 1 är att berätta vilken bästa boken var som jag läste förra året.
Jag brukar ha svårt att välja favoriter, men inte den här gången!
Det är helt klart “Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog” av Maria Westerberg. Har du inte läst den, så gör det!

Det går att kolla på nätet ifall ett meddelande är spam eller inte, antingen genom en sida som listar spam och hoax (som tex http://www.hoax-slayer.com/) eller genom att göra en google-sökning på mailrubriken eller en fras av mailet. Den första träff som dyker upp på google när du söker på ‘Vykort från HALLMARK’ är följande, från 2008.

Det går minst lika snabbt att kolla ifall ett mail är spam som att vidarebefordra mailet till sina vänner (dessutom slipper dina vänner risken att bli utsatta för ev. medföljande malware eller mailadressfiske).

Så snälla människor – sluta vidarebefordra skräppost.

Jag har brottats en del med tankar kring hur mycket jag ska hålla mig till fakta och hur mycket jag ska tillåta mig att hitta på för gestaltandets, historiens och formens skull. Har det med mitt samvete att göra, hur sann jag känner att jag behöver vara för att göra rättvisa av någon som inte längre finns? Hur långt sträcker sig min konstnärliga frihet i förhållande till mitt eget samvete? Jag känner att jag snart kommer att närma mig ett vägskäl här. Än så länge bygger alla dikter på det som hänt på riktigt, ska jag ha det så även i fortsättningen, ska alla dikter få bli biografiska? Eller är det bättre både för dikt och för inblandade personer att fabricera somligt? Att göra gränsen mellan verklighet och dikt luddig och lämna läsaren lite smått osäker på vad som är sant och inte?

* bearbetade 16 dikter
* läste skrivmetodik
* kom på en ny romanidé som jag skrev ett par sidor om på stört. Först efter att ha skrivit ned den insåg jag att den eventuellt kan ses som en fortsättning på en lite äldre idé…
* utvecklade ett diktkoncept som är inspirerat av webbdesignkodning

MEN, jag behöver komma vidare och bli färdig med de idéer jag redan har istället för att få nya! Min hjärna är inte så bra på split-vision längre…

God Child 1 av Kaori Yuki – helt klart det bästa av de fyra jag läste. Här blir jag faktiskt nyfiken på karaktärerna, deras bakgrunder och personligheter. Jag blir också nyfiken på hur händelseförloppet i boken ska utveckla sig och hur det ska gå för karaktärerna.
Enda problemet med boken var översättningen som på sina håll hade konstig grammatik, meningar som inte riktigt funkade (det var den här som var översatt till svenska).
Kan tänka mig att läsa fler böcker i serien!

Hell girl 1 av Miyuki Eto var helt klart den tråkigaste, i kapitel efter kapitel upprepar sig exakt samma händelser, fast med olika personer – det blev inte ens en förändring på slutet, någon orsak eller ihopvävning. *suck*

Yoki Koto Kiku av Koge-Donbo var mest bara skum. Det var svårt att hänga med i handlingen och persongalleriet samtidigt som det var ännu svårare att se motivet bakom karaktärernas agerande.

Mushishi 1 av Yuki Urushibara – funkar. Känns inte som en waste-of-time att ha läst den, men jag känner inte heller att jag vill springa till biblioteket och låna fler.

De senaste månaderna har jag lagt mycket tid på research. Jag har intervjuat ett par äldre släktingar, jag har letat info om mitt skrivobjekt på bibliotek och på internet, och alldeles nyligen kom jag över inte mindre än 1,5 kilo vykort och brev som har med honom att göra, och som jag nu går igenom och hämtar både information och inspiration ifrån. Det tar lång tid att läsa dessa nya guldgruvor, då okända handstilar och gammaldags skrivstil måste dechiffreras, men det är spännande!

Jag har också lagt en hel del tid på schack-research: Vad finns det för terminologi? Hur går det till när man tävlar i det? Vad finns det för olika sätt att spela på? Och så vidare.

Det råkar inte finnas någon inspirerande schackmänniska därute?

Just nu försöker jag lägga störst skrivfokus på ett poesiprojekt kallat Norrhytt.

Ibland skriver jag hela dikter på en gång, men oftast så blir det enstaka fraser och stycken som sedan får ligga och mogna, petas i, vänta på partners, och slutligen kanske flera veckor eller månader efter nedskrivandet sammanfogas till en helhet.
Ibland gör jag flödesskrivningar som jag sedan antingen dissekerar till en dikt eller hämtar fraser eller inspiration ifrån. Ibland gör jag flödesskrivningar om helt andra saker bara för att ”värma upp” och komma i skrivarstämning.

Min inspiration kommer ofta i vågor, men jag har lärt mig att arbeta med mina projekt även när ”andan inte faller på” (annars riskerar det att bli lite väl ostrukturerat), men så har jag också lärt mig olika tekniker för att locka fram inspiration (något som jag tycker är en viktig del av skrivandet).

Hur viktig är lusten för dig i ditt skrivande?