Jag har brottats en del med tankar kring hur mycket jag ska hålla mig till fakta och hur mycket jag ska tillåta mig att hitta på för gestaltandets, historiens och formens skull. Har det med mitt samvete att göra, hur sann jag känner att jag behöver vara för att göra rättvisa av någon som inte längre finns? Hur långt sträcker sig min konstnärliga frihet i förhållande till mitt eget samvete? Jag känner att jag snart kommer att närma mig ett vägskäl här. Än så länge bygger alla dikter på det som hänt på riktigt, ska jag ha det så även i fortsättningen, ska alla dikter få bli biografiska? Eller är det bättre både för dikt och för inblandade personer att fabricera somligt? Att göra gränsen mellan verklighet och dikt luddig och lämna läsaren lite smått osäker på vad som är sant och inte?

* bearbetade 16 dikter
* läste skrivmetodik
* kom på en ny romanidé som jag skrev ett par sidor om på stört. Först efter att ha skrivit ned den insåg jag att den eventuellt kan ses som en fortsättning på en lite äldre idé…
* utvecklade ett diktkoncept som är inspirerat av webbdesignkodning

MEN, jag behöver komma vidare och bli färdig med de idéer jag redan har istället för att få nya! Min hjärna är inte så bra på split-vision längre…

De senaste månaderna har jag lagt mycket tid på research. Jag har intervjuat ett par äldre släktingar, jag har letat info om mitt skrivobjekt på bibliotek och på internet, och alldeles nyligen kom jag över inte mindre än 1,5 kilo vykort och brev som har med honom att göra, och som jag nu går igenom och hämtar både information och inspiration ifrån. Det tar lång tid att läsa dessa nya guldgruvor, då okända handstilar och gammaldags skrivstil måste dechiffreras, men det är spännande!

Jag har också lagt en hel del tid på schack-research: Vad finns det för terminologi? Hur går det till när man tävlar i det? Vad finns det för olika sätt att spela på? Och så vidare.

Det råkar inte finnas någon inspirerande schackmänniska därute?

Just nu försöker jag lägga störst skrivfokus på ett poesiprojekt kallat Norrhytt.

Ibland skriver jag hela dikter på en gång, men oftast så blir det enstaka fraser och stycken som sedan får ligga och mogna, petas i, vänta på partners, och slutligen kanske flera veckor eller månader efter nedskrivandet sammanfogas till en helhet.
Ibland gör jag flödesskrivningar som jag sedan antingen dissekerar till en dikt eller hämtar fraser eller inspiration ifrån. Ibland gör jag flödesskrivningar om helt andra saker bara för att ”värma upp” och komma i skrivarstämning.

Min inspiration kommer ofta i vågor, men jag har lärt mig att arbeta med mina projekt även när ”andan inte faller på” (annars riskerar det att bli lite väl ostrukturerat), men så har jag också lärt mig olika tekniker för att locka fram inspiration (något som jag tycker är en viktig del av skrivandet).

Hur viktig är lusten för dig i ditt skrivande?

Försöker vänja mig vid stadens ljud igen
bilar grannar fotsteg
tunga dörrar
skratt och rök

bakgrundsljud
ventilers sus
fläktars brum
dunsar hundskall
hostningar snarkningar älskogsljud

dusch och toaletter
jag hör mannen ovanpå
han skvalar varje natt
runt klockan tre
innan tidningsbudet
som en gång hade träskor

barnet som vill sjunga klockan sju
i trapphuset och dra med något hårt
längs räcket hela vägen ned

men det jag vaknar av
är ljudet i min näsa

Skrov utan riktig substans, gråaktiga i nattens ljus, som av dimma.
De gled fram över himlen. De såg ut att hänga ifrån firmamentet. Som upphängda på trådar. Som om någon förde dem med stadig, varlig hand. Nattskepp. Skepp utan ljud. Natten blev tystare än innan. Vart var de påväg? Var kom de ifrån? Fanns hans mamma på ett sådant skepp? Och hur skulle han nå dem?

Pojken sträckte ut en önskan, gav den en silvertråd och skickade iväg den mot skeppen. Sedan väntade han länge. Hela timmen som det tog för skeppen att glida förbi. Men han fick inget svar. Ingen reaktion. Inte någon levande varelse syntes till på skeppen. Ändå kändes skeppen levande.

Om han gick emot det håll som skeppen kom ifrån, skulle han hitta deras kajplats då? Eller borde han gå åt det håll dit skeppen for?
Vad säger du, Bärnstenskatt? Han tittade på knytet vid sina fötter. Katten sov, bekvämt hoprullad med svansen över nosen. Pojken suckade. Natten kändes ensam. Alldeles för stilla.

Spritsa ärtor

Imely gjorde som faster Futina sade. Hon ställde skålen mellan knäna och greppade en ärtskida från den stora högen mellan dem, där de satt på den breda tröskeln in till köket. Först skulle hon bryta av toppen på ärtskidan, det skedde med ett litet knäck. Sedan tummen längs med skarven; ritsch. Och så båda tummarna längs med skidornas insidor, sedan så föll ärtorna ned i skålen; plopp, plopp, plopp. Imely tittade upp på faster Futina och log; hon kunde det här nu. Skida från högen, bryt, ritsch, sprits och plopp, plopp, plopp. Skålen mellan hennes knän höll sakta på att fyllas. De tomma skidorna staplades i en ny hög. Imely undrade om det var det här man fick gröna fingrar av?

En ärta slet sig lös. Den hoppade från Imelys tumnagel, for i en höjdhopparbåge genom luften, och landade helskinnad på trätiljorna där den började rulla. Snabbare och snabbare rullade ärtan över det lutande golvet. Imely kastade sig efter; den skulle inte få komma undan. Hon skyndade fram, satte ned handen framför ärtan och kupade den fint så att det lilla gröna klotet skulle rulla in och sedan stanna i hennes hand. Men just då stötte ärtan på en ojämnhet i golvplankorna och studsade upp i luften, gled över Imelys fingrar och studsade vidare över golvet på andra sidan. Imely blev snopet stående en stund och stirrade på sin tomma hand, som för att försöka förstå vad det var som just hänt.

Sedan gav sig ärtan in under köksbordet och började beblanda sig med en hel hoper stolsben. Imely fick krypa. Det gick mycket saktare att krypa, men ärtan stötte emot träben som saktade ned dess fart. Dessvärre ledde detta stötande även till att ärtan ideligen ändrade riktning. Men Imely knappade in, det var inte tu tal om saken. Hon sträckte ut sin hand, försökte möta ärtan när den rullade in snett från vänster. Det kunde kanske gå, om hon kunde göra sin arm lite, lite längre. Hon sträckte, pressade och tryckte med rena viljan fram sin arm ytterliggare ett par millimeter, och kände hur hennes fingrar äntligen rörde vid den glatta lilla kulan. Hon hade vunnit.

TED talks are shared under Creative Commons License.
Never heard about TED? Take a look!