Sigrinn – in my line of sight

Skrov utan riktig substans, gråaktiga i nattens ljus, som av dimma.
De gled fram över himlen. De såg ut att hänga ifrån firmamentet. Som upphängda på trådar. Som om någon förde dem med stadig, varlig hand. Nattskepp. Skepp utan ljud. Natten blev tystare än innan. Vart var de påväg? Var kom de ifrån? Fanns hans mamma på ett sådant skepp? Och hur skulle han nå dem?

Pojken sträckte ut en önskan, gav den en silvertråd och skickade iväg den mot skeppen. Sedan väntade han länge. Hela timmen som det tog för skeppen att glida förbi. Men han fick inget svar. Ingen reaktion. Inte någon levande varelse syntes till på skeppen. Ändå kändes skeppen levande.

Om han gick emot det håll som skeppen kom ifrån, skulle han hitta deras kajplats då? Eller borde han gå åt det håll dit skeppen for?
Vad säger du, Bärnstenskatt? Han tittade på knytet vid sina fötter. Katten sov, bekvämt hoprullad med svansen över nosen. Pojken suckade. Natten kändes ensam. Alldeles för stilla.

I’ve started a writers’ group this summer, just to give myself a kick in the butt.
Combined with Write or die, it might work.