Sigrinn – in my line of sight

“The most important thing in all human relationships is conversation, but people don’t talk any more, they don’t sit down to talk and listen. They go to the theatre, the cinema, watch television, listen to the radio, read books, but they almost never talk. If we want to change the world, we have to go back to a time when warriors would gather round a fire and tell stories.”

~ Paulo Coelho, The Zahir

The writer Alain de Button is stuck at Heathrow and thus philosophise about a future without airplanes:

In a future world without aeroplanes, children would gather at the feet of old men, and hear extraordinary tales of a mythic time when vast and complicated machines the size of several houses used to take to the skies and fly high over the Himalayas and the Tasman Sea.

Read the entire article here.

Spritsa ärtor

Imely gjorde som faster Futina sade. Hon ställde skålen mellan knäna och greppade en ärtskida från den stora högen mellan dem, där de satt på den breda tröskeln in till köket. Först skulle hon bryta av toppen på ärtskidan, det skedde med ett litet knäck. Sedan tummen längs med skarven; ritsch. Och så båda tummarna längs med skidornas insidor, sedan så föll ärtorna ned i skålen; plopp, plopp, plopp. Imely tittade upp på faster Futina och log; hon kunde det här nu. Skida från högen, bryt, ritsch, sprits och plopp, plopp, plopp. Skålen mellan hennes knän höll sakta på att fyllas. De tomma skidorna staplades i en ny hög. Imely undrade om det var det här man fick gröna fingrar av?

En ärta slet sig lös. Den hoppade från Imelys tumnagel, for i en höjdhopparbåge genom luften, och landade helskinnad på trätiljorna där den började rulla. Snabbare och snabbare rullade ärtan över det lutande golvet. Imely kastade sig efter; den skulle inte få komma undan. Hon skyndade fram, satte ned handen framför ärtan och kupade den fint så att det lilla gröna klotet skulle rulla in och sedan stanna i hennes hand. Men just då stötte ärtan på en ojämnhet i golvplankorna och studsade upp i luften, gled över Imelys fingrar och studsade vidare över golvet på andra sidan. Imely blev snopet stående en stund och stirrade på sin tomma hand, som för att försöka förstå vad det var som just hänt.

Sedan gav sig ärtan in under köksbordet och började beblanda sig med en hel hoper stolsben. Imely fick krypa. Det gick mycket saktare att krypa, men ärtan stötte emot träben som saktade ned dess fart. Dessvärre ledde detta stötande även till att ärtan ideligen ändrade riktning. Men Imely knappade in, det var inte tu tal om saken. Hon sträckte ut sin hand, försökte möta ärtan när den rullade in snett från vänster. Det kunde kanske gå, om hon kunde göra sin arm lite, lite längre. Hon sträckte, pressade och tryckte med rena viljan fram sin arm ytterliggare ett par millimeter, och kände hur hennes fingrar äntligen rörde vid den glatta lilla kulan. Hon hade vunnit.