Födelsedagen – såsom Imely upplevde den:
Alla pappas viktiga vänner hade kommit för att se hur stor Edwin hade blivit. Och så släkten så klart. Hela huset fullt av bullriga vuxna. Vuxna som bara stod stilla och var i vägen överallt. Och eftersom det var hennes bror som fyllde år kunde hon inte bara smita iväg som hon brukade. Imely led. Håret var uppsatt i strama strutar, hon hade på sig en klänning hon knappt kunde röra sig i och så var hon tvungen att le hela tiden. Det var tråkigt med kalas. I alla fall sådana som vuxna var med på.
Imely såg sig om i vimlet efter rolige morbror Rutger. Hade han kommit än? Han kanske kunde få henne på bättre humör.
Det var svårt att se sig om bland alla svarta ryggar, Imely var tvungen att åla sig fram mellan kostymer och matbrickor.“Ursäkta, ursäkta… förlåt så mycket… här kommer jag… skulle jag bara kunna få…” När hon kom ut i stora hallen kom hon på den smarta idén att klättra upp en bit i trappan. Då skulle hon kunna se ut över alla besökarna och lätt kunna känna igen Rutger på hans krulliga kalufs. Hon kilade in fötterna mellan spjälorna på räcket så hon kom ännu högre upp och kunde se bättre. Och var det minsann inte morbror Rutger som stod därborta, alldeles innanför dörren och pratade med faster Futina?
“Rutger! Morbror Rutger!” ropade Imely och viftade med armarna så att Rutger skulle se vem det var som ropade. Hon såg honom vrida på huvudet, det krulliga håret strök över skjortkragen, men han vred ju huvudet åt fel håll!
“Här är jag!” ropade hon och böjde sig fram över räcket i sin iver. Men det skulle hon inte ha gjort. Hon kände på en gång hur tyngden försvann ifrån fötterna och sköt rakt upp i bröstet. Hon slog ut med armarna i ett försök att få fatt om räcket, men lyckades bara få tag i blomkrukan på pelaren bredvid. De föll tillsammans mot golvet, Imely och blomkrukan. Allting gick både snabbt och långsamt på en och samma gång. Hon hann andas in, men hon hann inte skrika. Hon hann titta förvånat på blomkrukans volter genom luften, men hon hann inte försöka gripa tag i den.
Sen kom en duns. Och ett kras. Och sen kunde inte Imely andas. Och det var alldeles tyst, de vuxna hade slutat prata. Och sen var det en ring med mörka kostymer runt om henne och Rutgers ansikte stack fram med rynkad panna.
“Kära barn, vad har du nu ställt till med?”
Om ett par dagar kommer en text som beskriver samma händelse, fast ur Edwins perspektiv!
