“This is a work of fiction. Still, given an infinite number of possible worlds, it must be true on one of them. And if a story set in an infinite number of possible universes is true in one of them, then it must be true in all of them. So maybe it’s not as fictional as we think.”
It’s like The Wizard of Oz meeting Alice in Wonderland and crashing into Pratchett meeting Diana Wynne Jones.
But it feels like something is missing. I’m not totally engulfed and carried away with the story, I’m not in love with it, like with so many other Gaiman-books…
Btw, it started of as a manuscript for an animated tv-show…
Här är samma händelse som i föregående inlägg, men berättad med lite andra ord, av en annan karaktär…
Födelsedagen – såsom Edwin berättade om den för Tom:
“Alltså, Imely var så pinsam, förstörde hela kalaset med sina småbarnsfasoner. Släkten var där, och sen så hade pappa bjudit in en del av sina vänner, som han tyckte att jag hade blivit tillräckligt stor för att träffa. De är så häftiga.” Edwin hoppade upp från bänken han och Tom suttit på och började berätta med hela kroppen. “Jag fick känna mig stor, nästan som på riktigt. Jag hade kostym! Alldeles ny och fin. Och de pratade med mig, nästan som med en vuxen. De tittade mig i ögonen och lyssnade på vad jag sa.” Edwin sken som en sol. Tom tittade på honom med gapande mun och nickade, han hängde med. Solen slocknade och Edwin suckade.
“Så det var väl egentligen inte så oväntat att Imely skulle hitta på något för att få all uppmärksamhet. Så typiskt henne! Hon kan va så himla barnslig ibland, min lillasyrra. Hon ‘ramlade’, nerför trappan i hallen.”
“Vaddå, med flit, eller?”
“Ja, såklart. Inte ända uppifrån, utan bara en liten bit, så att det inte var någon risk att hon skulle slå sig farligt eller så. Klart det var med flit! Så kastade hon en blomkruka också, så att det skulle höras i hela huset. Ja, du kan ju tro att folk rusade dit. ‘Oh, hur har det gått för lilla sockergrynet!’” Edwin satte händerna mot kinderna och härmade en av fastrarna. “‘Kära hjärtanes då!’” fortsatte han med rösten i falsett.
“Ja, tanterna pep och farbröderna blev ytterst besvärade, det såg jag på dom! Det var ju inget barnkalas de hade kommit för. Sen var liksom stämningen förstörd. Tanterna pysslade om Imely i vardagsrummet och vi män fick gå ut i trädgården. Men det blev inget mer vettigt sagt, de berömde mammas buskar, och sen gick de hem ganska snabbt.”
De här texterna är resultatet av en skrivövning som getts kursdeltagarna i kursen Skriv för barn och ungdom på Skrivarakademin i Göteborg. Kursledare är Kerstin Lundberg Hahn.
Uppgiften vi fick var att skriva om ett kalas där någonting går sönder, och skriva om händelsen ur två olika perspektiv.
Alla pappas viktiga vänner hade kommit för att se hur stor Edwin hade blivit. Och så släkten så klart. Hela huset fullt av bullriga vuxna. Vuxna som bara stod stilla och var i vägen överallt. Och eftersom det var hennes bror som fyllde år kunde hon inte bara smita iväg som hon brukade. Imely led. Håret var uppsatt i strama strutar, hon hade på sig en klänning hon knappt kunde röra sig i och så var hon tvungen att le hela tiden. Det var tråkigt med kalas. I alla fall sådana som vuxna var med på.
Imely såg sig om i vimlet efter rolige morbror Rutger. Hade han kommit än? Han kanske kunde få henne på bättre humör.
Det var svårt att se sig om bland alla svarta ryggar, Imely var tvungen att åla sig fram mellan kostymer och matbrickor.
“Ursäkta, ursäkta… förlåt så mycket… här kommer jag… skulle jag bara kunna få…” När hon kom ut i stora hallen kom hon på den smarta idén att klättra upp en bit i trappan. Då skulle hon kunna se ut över alla besökarna och lätt kunna känna igen Rutger på hans krulliga kalufs. Hon kilade in fötterna mellan spjälorna på räcket så hon kom ännu högre upp och kunde se bättre. Och var det minsann inte morbror Rutger som stod därborta, alldeles innanför dörren och pratade med faster Futina?
“Rutger! Morbror Rutger!” ropade Imely och viftade med armarna så att Rutger skulle se vem det var som ropade. Hon såg honom vrida på huvudet, det krulliga håret strök över skjortkragen, men han vred ju huvudet åt fel håll!
“Här är jag!” ropade hon och böjde sig fram över räcket i sin iver. Men det skulle hon inte ha gjort. Hon kände på en gång hur tyngden försvann ifrån fötterna och sköt rakt upp i bröstet. Hon slog ut med armarna i ett försök att få fatt om räcket, men lyckades bara få tag i blomkrukan på pelaren bredvid. De föll tillsammans mot golvet, Imely och blomkrukan. Allting gick både snabbt och långsamt på en och samma gång. Hon hann andas in, men hon hann inte skrika. Hon hann titta förvånat på blomkrukans volter genom luften, men hon hann inte försöka gripa tag i den.
Sen kom en duns. Och ett kras. Och sen kunde inte Imely andas. Och det var alldeles tyst, de vuxna hade slutat prata. Och sen var det en ring med mörka kostymer runt om henne och Rutgers ansikte stack fram med rynkad panna.
“Kära barn, vad har du nu ställt till med?”
Om ett par dagar kommer en text som beskriver samma händelse, fast ur Edwins perspektiv!
Jag blev alldeles rörd när jag öppnade min post idag. Inte nog med att jag hade fått rolig post (= något annat än räkningar). Det var alldeles oväntad få-mig-att-le-post!
Imely stängde dörren hårt efter sig. För första gången på flera månader vred hon om nyckeln i låset. Ingen skulle komma få in. Ingen skulle störa henne.
Hon hade bestämt sig. Hon struntade i vad pappa sade. Hon skulle flytta till staden.
Imely sträckte sig in under sängen och drog fram sin väska. Alldeles dammig var den och såg ut som en skrynklig gammal elefant någon hade tömt på innehåll och bara lämnat skalet efter. Eftermiddagssolen sken in så att små rökmoln for ut i luften när hon slog väskan ren. Imely bet ihop om hostan som ville upp ur halsen. Hon hade aldrig gillat damm. Men nu gick det att se att väskan var grön.
Vad behövde man för att klara sig i en stad? Hon såg sig om i rummet. Kläder var ett måste. Kläder var alltid ett måste. Ett ombyte för varmt väder, ett för kallt, ett för regnigt, och ett för att vara fin, och så favoritkjolen, den som var så stor att hon kunde svepa in hela sig i den om hon hade lust.
Sen var väskan full. Imely bet sig i underläppen och funderade över om hon verkligen behövde något annat än kläder. Men det var klart. En anteckningsbok, tandborste, penna och pengar, det behövde man ju alltid.
Hon hade ingen aning om hur det skulle ordna sig för henne när hon väl tagit sig till staden. Men ordna sig skulle det säkert göra. Det måste det göra. Det var ju det här hon ville.
Hon kanske skulle hitta en snäll gammal tant att flytta in hos. Där hon skulle få bo i ett vindsrum mot att hon hjälpte till med städningen av ett mysigt litet hus med små rum och vitkalkade väggar. Som hade rosor i blomlådor under fönstrena.
Imely såg tanten framför sig, gråvitt hår som spretade ut från en huvudknut, fullt med rynkor i ansiktet men med ett leende på läpparna. Och i händerna bar tanten en tekanna med blommor i. En blank tekanna i koppar fylld med röda och svarta rosor.
Ja, hon skulle definitivt hitta en snäll gammal tant när hon kom till staden.
Imely väcktes ur sina funderingar av att solen gick i moln och rummet blev grådaskigt. Väskan, ja. Om hon tog på sig den stora kjolen, då skulle nog de övriga sakerna få plats.
Denna scen utspelades framför mina ögon när jag var påväg hem från jobbet idag:
Pojke i 7-årsåldern, till annan pojke i ungefär samma ålder:
- Om man är på väg att bli ovänner ska man säga “förlåt” så fort man bara kan, det har jag läst, för då blir man inte ovänner.
