Som svar till en kommentar till ett inlägg i bloggen Skogen känner jag mig nödgad att skriva detta:
Svar till Johan Simu:
Men att skicka flera ton kärnavfall till en anläggning i England med dåligt rykte, det är säker hantering av kärnavfall?
Irländska sjön lär vara världens mest radioaktivt nedsmutsade hav, och det på grund av just Sellafield-anläggningen.
År 2004 drog EU-kommissionen Storbritannien inför EG-domstolen där landet anklagades för brott mot euratomfördraget (Euratom = The European Atomic Energy Community).
Ã…terigen ställer jag frÃ¥gan – säker kärnavfallshantering?
Och angående kärnkraft och co2, har du tagit saker som exempelvis transport av radioaktivt skrot mellan Sellafield och Studsvik och sedan tillbaka igen med i beräkningen? Inte för att jag personligen tycker att miljöbelastningen för enbart transporten är det värsta, utan snarare olycksrisken på havet och dess attraktivitet för stöld m.m. Säker hantering?
Sveriges sittande miljöminister har sagt: “Den svenska politiken är sedan mÃ¥nga Ã¥r inriktad pÃ¥ direkt slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregÃ¥ende upparbetning. Om detta rÃ¥der en bred politisk enighet. Sverige har sÃ¥ledes valt att inte upparbeta sitt använda kärnbränsle. Motiven till denna hÃ¥llning har dels varit miljömässiga, men frÃ¥gan handlar ocksÃ¥ om icke-spridning av kärnvapenämne mot bakgrund av att plutonium frigörs vid upparbetningen. Hanteringen av frigjort plutonium är ocksÃ¥ förbundet med vissa hälsorisker.”
Vad har hänt med alla heliga löften om att använt kärnbränsle inte ska upparbetas, Sverige ska hantera och förvara svenskproducerat avfall inom sina gränser och det är förbjudet att slutförvara utländskt kärnavfall i Sverige?
Med tanke på att löften bryts redan idag, vem ska då tro på att löften inte kan brytas i framtiden?
Så länge den mänskliga faktorn och människors beslut är inblandade kommer kärnkraften aldrig att bli absolut säker. Och ingen kan heller garantera hur människor kommer att handla i framtiden, och framtiden är något som måste tas med i beräkningen när det gäller kärnkraft och kärnavfall.
Det läskiga med kärnkraft är just att även om det ska vara säkert kan det aldrig vara absolut säkert och om det händer nÃ¥got sÃ¥ fÃ¥r det enorma konsekvenser. Och vi kan inte garantera att dessa enorma följder aldrig kommer att inträffa. Vi kan ponera och tro att det inte kommer att hända, men vi kan inte lova och garantera nÃ¥got. Vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden. Till exempel hur samhällstruktur och världens krig och fred kommer att utvecklas. Där tycker jag att frÃ¥gor som moral kommer in i bilden. Det känns lite som att bjuda nÃ¥gon pÃ¥ ett bröd och veta och säga att; jag kan inte garantera att du inte kommer att dö av att äta det här, det finn en minimal risk för det, men förmodligen sÃ¥ kommer du inte att göra det, sÃ¥ därför tycker jag att du ska äta, och även generation efter generation efter dig ska äta av det…
Det är intressant att se hur olika de svenska kvällstidningarna väljer att ta upp ämnet:
Här är en artikel från Expressen.se.
Här är en artikel från Aftonbladet.se.
Andra artiklar om Sellafield:
Gustaf Fridolin om Sellafield.
DN om läcka 2005
Naturskyddsföreningen.
Daily Telegraph om tvåvägsförflyttning av radioaktivt avfall till Sverige.
NyTeknik om likdelsförvaring av Sellafieldanställda.
Detta skrivet i all hast innan dagens fotosession ute i skogen.
